Alex var så matt så han darrade, han darrade av kyla och för att han var blöt, men mest var det av rädsla och utmattning. Ändå fick tanken på Robinson Kruse honom att rycka upp sig. Mannen i boken hade ändå klarat sig. Och han tänkte inte trilla ner från trädet. Eftersom han var rädd att vattnet skulle stiga ytterligare försökte han klättra högre upp. Mörkret var tätt som ett svart tyg, att klättra uppför var som om han plöstligt blivit blind. Han såg inget. Inför varje liten rörelse måste han treva sig fram, känna med händerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar